Ganska många som jag känner i Linköping har en stark längtan till havet, som de verkligen saknar i Linköping. Själv har jag aldrig riktigt förstått det. Hav är väl trevligt, men att bo där på vintern, när det blir kallt occh fuktigt, nä, det lockar inte sådär särskilt. Men så har jag ju aldrig bott vid havet heller, trots 2,5 år på Irland på tre olika ställen.
Men nu tror jag att jag ändå börjar förstå lite av känslan, fast inte för hav, utan för berg. För jag börjar känna så för berg. När jag åkte från Grenoble till flygplatsen förra veckan, så åker man i en dal mellan två bergskedjor, och det är otroligt vackert, som det är överlag i Grenoble, som har bergskedjor åt alla håll. Men sen kommer man ut på slättlandet, och det kändes tomt. Jag saknade verkligen bergen, utsikten. Har känt samma sak ibland när jag åkt till Grenoble, och kommit in bland bergen, men tyvärr var det helt mörkt när jag kom tillbaks igår, så jag såg inget.
Men jag tror att berg är mitt hav. Jag har ju trots allt vuxit upp vid ett berg också, även om Billingen inte direkt kan mäta sig med Belledonne, Vercor och Chartreuse. Men det känns ändå rätt med berg. Tryggt på nåt sätt. Och så är det ju väldigt praktiskt när man ska orientera sig, speciellt här där de finns åt alla håll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar